Idag efter lite snöskottning gick jag ut på en promnad med mig själv. Jag tog kopplet runt halsen och sedan i handen. Jag var tvungen att skälla på en plog som åkte förbi för att all snö gjorde det jobbigt för mig att gå i snön! Åh alltså! det var lite mörkt ute, jag mötte nästan ingen. Jag gjorde lite av snön på maken gul, ytterst lite. Då kände jag mig dum, och svansen stog still ett tag. Då gömde jag mig bakom en snöhög & gjorde nummer2 istället. Ni förstår, det var rätt jobbigt att hinna hem med mina små korta ben! Dessutom var pälsen kall & blöt!

Jag skojar. Jag är ingen hund. Men jag har ganska korta ben!

Åkej jag skulle ju skriva seröst nu. Från & med nu alltså:
Jag älskar att ta promenader & löprundor ensam! Om jag bestämmer mig för att göra det i syfte med motion med högt tempo, bra kläder & bra skor, så känns det alltid lika underbart! Varje gång liksom rensas tankarna ut & man hamnar i ett slags nollläge gällande tankegångarna. Man funderar på allt med inget. Oftast funderar jag på inget. I sådana fall tänker jag på hur skönt det är att vara ute & få frisk luft! Jag älskar det! Men jag längtar till sommaren & löpningen... man blir alltid så lugn! det händer aldrig att det dyker upp paniktankar under promenaden. Tvärtom, ifall jag kommer på något stressigt såsom plugg eller andra uppgifter som borde gjorts, vänder jag tankarna automatiskt till något positivt. Så som att jag kan fråga läraren om jag kan skippa läxan för att göra det där istället, eller jag kan plugga tillsammans med vännerna, & jag går upp en timma tidigare så hinner jag städa. Frisk luft gör mig lugn och ger mig tid gör kreativa lösningar & positivt tänkande.