Shit, tårarna bränner bakom ögonocken.

Jag fick veta en riktigt sorglig sak från en kompis idag. Var bara tvungen att forska lite extra i det, och sökte runt på nätet. Fy, vad hemskt. Att otäcka och sorgliga saker ska hända barn och familjer som är så oskyldiga, vid tillfällen som är tänkta att bli minnen för livet. Positiva minnen alltså, men inte på det här sättet.
Jag känner mig så illa till mods, jag orkar inte berätta. Jag bara sorg för de anhöriga och jag vill så gärna visa mitt stöd. Visst, det var ett tag sen det skedde, men sorg biter kvar resten av livet.
När inte ens naturen kan styra över sig själv, hur kommer då framtien se ut?