Ni anar inte hur länge jag väntat på den här stunden. Ni anar inte.
Visst, tårarna från igår känns lite i magen, men de lär försvinna strax.
Jag ska nu ta mig mina löpartights och min löpart-shirt, snöra på mig joggingskorna, och bara köra. Springa slut mig tills jag mår illa av ansträngning.
 Det finns inget som är så skönt att efter vinterdvalan för första gången bara springa. Det är faktiskt väldigt nära nu, att tårarna kommer tillbaka. Löpningen känns som en bästa vän som väntat på mig sedan jag sprang i spåret senast. Och jag är ledsen över att jag inte mött den på så länge.
Att springa fritt är mitt neutralläge. Alla tankar bara försvinner. Det enda jag tänker på när jag löper, är ingenting. Det är det som är njutningen i det hela. Jag älskar den känslan över allt annat känns det som.
Nu ska jag sluta, och äntligen få hälsa på min bästis igen.